Känslorna utanpå

Nog för att jag blivit blödigare med åren, men den senaste tiden har något hänt. Jag gråter över allt. Går runt med klump i halsen och tippas över kanten av minsta lilla. Eller stora, för det känns som att det varit mycket nu. Det är bekanta med sjuka barn - eb, hjärnhinneinflammation - , vänners bekanta med barn som dör i cancer när livet knappt börjat, en flygkrasch där ett helt hockeylag stryker med, bland annat en av Sveriges finaste hockeyspelare genom tiderna dör och lämnar fru och två små barn efter sig.

Jag är glad att jag lever, att vi lever, att vi har hälsan med oss. Men jag har svårt att skaka av mig känslan av att döden kryper närmare, att om andra i min närhet råkar ut för alla de här sakerna så är det bara en tidsfråga innan det också drabbar oss.

Det är såklart destruktivt och himla onödigt. Och självcentrerat på något knasigt vis.