Många ord om samma sak.

Jag lever. Vi lever. Ännu en helg har gått där man önskat att bli pigg men särskilt pigg känner jag mig inte alls. Dock somnade Iris tidigt och jag har fått en bunt timmar i soffan med min dator och ett gäng serier så lite bättre är det allt.

Jag har varit förkyld i nästan två veckor. Idag är första dagen då jag inte hostat, inte haft ont i halsen och knappt varit snuvig. Jag var helt slut imorse när jag vaknade, dock. Ryggade tillbaka när jag såg mig själv i spegeln. Katastrof. Stora påsar under ögonen, rödsprängd. Såg ut ungefär som om jag hade gått på den där tequilafesten jag var bjuden på hos grannarna igår och vaknat bakis. Men jag gick inte på festen eftersom jag kände mig alldeles för sliten för att dricka. Jag tänkte att det skulle vara ett smart drag. Det var det nog.

Det har varit mycket ett tag. Det är mycket hela tiden. Jag åkte till Istanbul och jag tyckte om Istanbul och dagarna där - även om jag var förkyld och inte hade någon röst på morgnarna när jag vaknade och gick hem tidigt för att sova och vila alla kvällar, men jag var än mer stressad när jag kom hem och veckan blev totalt upphackad och hur jag än försökte var det vansinnigt svårt att få ur mig någon text.

Och sen disputerade en kollega i fredags så jag var till Östersund fram och tillbaka. Kollegan som började samtidigt som mig. Nu är hon klar. Och det känns som att jag har evighetslångt kvar.

Jag försöker tänka positivt, tänka att det kommer att gå. Det är klart det kommer att gå. Men det blir inte lättare, det flyter inte på, det lossnar inte mer än så här. Det är bara slitgöra, hela tiden. Och mitt i allt skrivande ska jag undervisa också. distanskursen jag kör nu har börjat dåligt där den lärare jag kör kursen med verkar skita i att göra saker i tid. Gissa vem som får skit för det? Om en dryg månad ska jag undervisa en kurs jag aldrig haft förr och med ett tema jag inte har några som helst erfarenheter av. det var ett tag sen jag hade en sån kurs sist. Flera år sen. Visserligen helt övertygad om att det kommer gå strålande, men jag måste ta tag i kurslitteraturen snart. Jag gillar undervisning, egentligen. Jättemycket. det är viktigt att komma ihåg det. Särskilt nästa termin när min doktorandtid är slut och jag måste undervisa på typ 75 procent för att ha en ok inkomst och på den resterande tiden ska jag skriva färdigt avhandlingen. Jippie, vad kul det kommer bli. Fantastiskt.

sen är det tänkt att jag ska skriva ett bokkapitel också. deadline om mindre än en månad. Jag har inte skrivit en rad. Jag försökte tacka nej men blev övertalad att åtminstone försöka. Jag måste lära mig att trolla. Snabbt som bara den. Drygt 2500 ord ska bli minst 5000 och det ska vara på engelska och säga något vettigt och det kvickt.

Jag tror det låter värre än det är. Det är inte så illa. Jag tar mig framåt, om än alldeles för sakta. Jag är ofta trött och grinig, men jag kan inte sova tidigt på kvällarna. Vilket jag borde utnyttja till att jobba men det gör jag såklart inte för jag orkar inte. Jag har inte tränat på flera månader för jag har varit förkyld i två omgångar och resten av tiden har jag varit för upptagen för att ta mig till gymmet. Jag sköter inte maten som jag borde vilket såklart leder till allmänt förfall och jobbiga känslor ju närmare den där bokade tiden med coachen på gymmet kommer. Jag är inte världens bästa mamma, jag har kort stubin och i kombination med en treåring som stänger av öronen mest hela tiden så blir det fel. Man kan säga att jag inte är helt nöjd med mig själv just nu. Inte på någon punkt. Och jag saknar mina vänner. Jag har knappt träffat Emma på sistone trots att vi bor på samma gård. Jag har inte träffat S på jättelänge. Minns knappt när vi hängde med E, I och Gabriel sist - det var väl typ innan vi åkte till Linköping. I augusti, alltså. Emma O fick jag en dos av för inte alltför längesedan, men det känns ändå som evigheter sen.

Men det är verkligen inte så illa som det låter. Livet rullar på. Allt känns lättare med en kurrande katt på magen, en kram av världens bästa R och en treåring som när man nattar henne lägger handen på min kind och säger att hon älskar mig jättemycket. Trots att jag inte är världsbäst just nu. Ibland behövs inte mer än så.

Så. Det var dagens (och förmodligen månadens) gnäll. Nu ska jag försöka sova. Imorgon har R utbildning så jag ska hämta på dagis, så jag ska försöka ta mig till jobbet lite tidigare för att öka chanserna att få saker gjorda. godnatt.